lördag 6 december 2008

Inredningsfilosofi....

Min inredningsfilosofi har i mångt och mycket präglats av att jag flyttat så himla många gånger. Räknade till 21 olika adresser där jag varit skriven sedan jag som artonåring flyttade hemifrån. Göteborg inte medräknad eftersom det var dubbelboende.

En gång i tiden för länge sedan hade jag som måtto att själva ”grunden” skulle göras i ordning först och sedan fick det bli tid för ”pynt”. Sedan upptäckte jag ganska snabbt att jag inte skulle hinna med annat än att tapetsera och måla innan det var dags för flytt igen. Och det man plöjt ned i arbete och pengar på ”grunden” kunde man ju dessutom inte ta med sig. Så jag gick på ”pyntet” direkt.

I mitt fall resulterade detta i en väldigt stor mängd blomkrukor. Hade inte så mycket pengar, men blommor unnade jag mig och jag har spenderat mycket tid på vackra handelsträdgårdar varhelst jag bott (en av de mysigaste – i mitt tycke – är handelsträdgården vid Tyresö slott som låg en kilometer från mitt hem under två års tid). Kruxet var att jag efter varje flytt inte alltid kom ihåg vart jag lagt mina blomkrukor så det blev några nya för varje flytt och de kostade ju trots allt inte så mycket. Jag kan säga att I är något förundrad över att någon kan ha så många blomkrukor. Paradoxalt nog så har jag idag inte så många växter inomhus... But waite and seee… (jag drömmer om ett växthus i trä till I:s fasa….).

I Stockholm bodde jag inledningsvis i en lägenhet som kan beskrivas som rena rama råttbot. Fyrtiofem kvadratmeter orenoverat 60-tal med sprucken linoleummatta och fönster som inte kunde putsas emellan. Men hallo, jag hade i alla fall någonstans att bo. Detta fick jag senare uppleva inte var en självklarhet i vår huvudstad, men på något sätt löser det sig alltid. Lärde mig en klok sak av en kollega som på grund av ekonomin sålde sin vrålvackra lägenhet på Tysta gatan på Östermalm (en av de finaste adresserna i Sthlm) och hamnade en sväng i Bredängs miljonprogramområde. Tja, sa hon det var väl inte så tjusigt, men det fanns vackra planteringar strax till höger innan tunnelbanan och hon koncentrerade sig på detta. Hon valde att se det som ändå var vackert, även om det inte var mycket annat som var som hon tänkt sig. Så småningom köpte hon en annan lägenhet, dit jag aldrig hann hälsa på, och jag är säker på att hon har det jättevackert.

Trots att vi nu har bott på samma adress i två och ett halvt år så har jag inte helt kunnat vänja mig vid att vi ska bo här en längre tid (kanske är det präglingen som gör sig påmind igen – det har ofta varit så att när det gått två år så har det skett en förändring - andrahandskontraktet gick ut, jobbet flyttade, killen gjorde slut – whatever…) så jag går fortfarande direkt på ”pyntet”. Kan också bero på att tiden inte riktigt räcker till…. (fast å andra sidan kanske man inte måste göra allt själv….) Håller för närvarande på att möblera om och ”pynta” lite i sovrummet, vinyltapeten från 70-talet sitter dock kvar – ja ränderna går som sagt inte ur så fort… Ska se om jag kan få till några bilder att visa….

Ha en underbar helg!
Kram Pia

2 kommentarer:

ÄnglarumsMia sa...

Jag ler gott när jag läser dina inlägg Pia! Ja, vi kämpar på och jag kan se "I" framför mig när det är dax att bära växthuset i trä :-)
Keep on dreaming my friend!
Kram Mia

Helena H sa...

Spännande historia att läsa om dina boenden och din inredningsfilosfi. Jag vart inspirerad och vill också skriva om alla de adresser jag bott på och hur jag ser på boende....oj oj. När jag kommer hem.
Kram helena